Dödshjälp

Det är viktigt att definiera dödshjälp på ett entydigt sätt. Om man väljer definitionen "att utföra eller avstå från en handling med det uttalade syftet att en person (vanligen patienten) ska dö" kan såväl mord och dråp som dödshjälp avses.

Frågor och svar om dödshjälp.

Om man preciserar det hela genom att utesluta sådana handlingar som enligt lag och rättspraxis är mord eller dråp blir en sådan definition emellertid rimlig. Dess stora förtjänst är att man slipper den svåra och vanligen onödiga distinktionen mellan "aktiv" och "passiv" dödshjälp. Då slipper man också de ibland kinkiga gränsdragningsproblem som kan uppstå i sjukvården. Ett exempel är när en känd biverkan av en given behandling leder till att en del patienter dör i förtid till följd av behandlingen, något som ibland felaktigt kallas passiv dödshjälp. Man slipper också att blanda ihop dödshjälp med det inte helt ovanliga medicinska ställningstagandet att avstå från eller avbryta en medicinskt utsiktslös behandling. Detta är viktigt, eftersom man ibland möter argumentet "eftersom passiv dödshjälp förekommer så kan det inte vara fel med aktiv dödshjälp i en del fall". Man menar då att passiv dödshjälp också kan ta sig de uttryck som ovan beskrivits. Det är alltså betydligt bättre att inte tala om aktiv och passiv dödshjälp, utan i stället använda definitionen ovan. 

När man talar om dödshjälp avser man oftast en gammal eller svårt sjuk människa som inte kan få lindring av sin ångest eller smärta och som begär att få slut på lidandet. Det tyska eutanasibegreppet var betydligt mera omfattande, och dödshjälp blev en expanderande omskrivning som tillät läkarna att döda på vida indikationer eller direkt godtyckligt. Det var ett av regimen sanktionerat dödande. Denna vidgade tillämpning skedde i enlighet med nazismens intentioner och som utryck för tidsandan. Exempel från Holland visar att en liberal syn på dödshjälp lätt glider ut i en ohanterlig situation, där kriterierna, som redan från början är utomordentligt svåra att göra tillräckligt strikta, snabbt blir alltmer diffusa och inrymmer ett växande mått av godtycke. Detta helt utan att Holland har en totalitär eller speciellt inhuman regim. Kanske vittnar det dock om likheter i tidsandan. 

Kritiker av det holländska systemet talar hellre om "avsiktligt dödande i sjukvården" än om dödshjälp, för att göra beskrivningen mer adekvat och mindre positivt laddad. Notera att också förespråkare för ett sådant dödande är mycket noga med att två kriterier ska vara uppfyllda - åtminstone initialt. Det krävs att den som ska bli föremål för dödandet dels själv begär det, alltså fattar ett eget beslut, är självbestämmande, dels att det måste föreligga en svår, plågsam och/eller livshotande sjukdom, som inte kan botas eller i rimlig mån lindras. När dessa kriterier är uppfyllda, menar förespråkarna, kan dödandet verkställas. Då anser man att det är legitimt att släcka mänskligt liv. Människovärdet respekteras, menar man, eftersom det är en persons egen vilja som respekteras. Detta i bjärt kontrast till abortinriktad fosterdiagnostik eller legal abort, där vare sig självbestämmande eller livshotande sjukdom föreligger. Här frågar man alls inte efter dessa kriterier, eftersom de per definition inte kan uppfyllas. Detta är karaktäristiskt för det nyttoetiska tänkandet. Några krav på konsekvens i argumenteringen finns inte, eftersom situationerna är olika, skiljaktiga "nyttoaspekter" kan tillämpas och några absoluta värden - såsom respekten för mänskligt liv - inte kan hävdas. Pliktetiken är för nyttoetikern ointressant.

Nyttoetiken är alltså ingen garant för de svaga intressenas möjligheter att hävda sig. Den räcker ingen hjälpande hand åt de svaga och utsatta. Den godkänner diverse övertramp mot människan och människovärdet. I Nazityskland legitimerades massmord på psykiskt sjuka och avvikande, men också att människor som på annat sätt störde makteliten röjdes ur vägen. Nyttoetiken blev en praktisk förevändning för att eliminera alla dem som samhället av någon anledning betraktade som icke önskvärda, som genom sin blotta existens störde samhällsbygget. De var människor som utnyttjades hänsynslöst i industrikomplexen "för landets bästa", men hade inget värde i övrigt. I byggandet av det nazistiska idealsamhället kunde de offras utan hänsyn. Läkarna ställde lydigt upp. Den medicinska professionen anammade anmärkningsvärt lätt tidsandans behov av att få medicinsk legitimitet för att göra sig av med allt större folkgrupper. Även utan nazismens rasistiska inslag kunde "eutanasiprogrammen" användas för att "befria" samhället från sjuka, brottslingar och avvikande. Läkarna stod i givakt med medicinska, vetenskapliga eller pseudovetenskapliga argument för programmens verkställande. Wertham visar detta med svidande klarhet i sin bok.

Också här finner vi paralleller med vår tid. När man väntar sig att läkarna och barnmorskorna ska stå upp för sina minsta och mest värnlösa patienter, är det just de som ivrigast försvarar aborterna och den utsorterande fosterdiagnostiken. Barnmorskor, till exempel som huvudsakligen arbetar med att hjälpa barn till världen, lotsa livet fram i en svår passage, borde förväntas protestera högljutt när en stor del av de små i stället för att födas elimineras i moderlivet. Men de gör precis tvärtom och kräver absolut uppställning i enlighet med lagens bokstav. När kolleger till dem av övertygelse inte vill medverka vid aborter eller vägrar sätta in spiral (spiral hindrar i en del fall inte befruktning, utan innebär en mycket tidig abort), visar de ingen förståelse utan tar avstånd från dem. När läkare, vars stora uppgift och yrkesetik handlar om att skydda och rädda liv, involveras i en helt annorlunda verksamhet för att eliminera mänskligt liv, ställer de upp och tycks göra det helt utan skrupler. De som är av annan uppfattning anses inte ens välkomna i förlossningsvården eller kvinnosjukvården över huvud taget. Visst är det märkligt.

Ännu så länge har läkarkåren i de flesta länder kategoriskt motsatt sig medverkan i avsiktligt dödande i sjukvården, men det finns här en tendens till omsvängning. Om riksdagen börjar ge signaler är en helomvändning fullt möjligt. Etiken har som vi redan sett visat sig vara förhandlingsbar. Grunden man vilar på verkar vittra ner och trovärdigheten i argumenten för ett absolut människovärde liksom respekten för allt mänskligt liv, har redan på ett betänkligt sätt naggats i kanten.  

Text av Tomas Seidal ur boken "Inte bara Hitler"