Artikel: Samvetet är inte något kollektivt

Artikel publicerad på http://www.dagenssamhalle.se/debatt/samvetet-aer-inte-nagot-kollektivt-30503?pack=29981 2016-12-27

Samvetsfrihet – rör det sig om vårdvägran eller samvetet att handla med omsorg om alla patienter? Det är vad frågan om samvetsfrihet kokar ner till: finns det en eller två skyddsvärda patienter?

 

Många diskussionsämnen har en tendens att polariseras, samvetsfrihet är inget undantag. Vi har alla ett samvete oavsett vår ståndpunkt i frågan om samvetsfriheten. Då vår organisation har nämnts i debatten om abortvård på Dagens Samhälle på senare tid, vill vi gärna beskriva vår syn frågan. Hur ska en människas fria vilja få komma till uttryck i ett sammanhang där man inte tänker som majoriteten i vissa situationer?

Samvetet är inte något kollektivt. Det är inte gruppen som har ett samvete utan varje enskild människa som har en inre övertygelse om vad som är rätt och fel. I varje situation där samvetsfrihet efterfrågas existerar det en maktdimension. Det rör sig om att en enskild individs samvete skiljer sig från en större grupps vedertagna praxis. En övertygelse som försöker ta uttrycklig form genom underlåtelse eller i aktiv handling. Att vägra någon samvetsfrihet är en form av majoritetsmakt och ett gruppförsök att tysta och förtrycka en obekväm individ, eller snarare en individ som gör gruppen obekväm.

Samvetsfrihet innebär inte att samvetsälskare försvarar varje ståndpunkt som kan skyddas av samvetsfrihet. Snarare försvaras varje människas rätt till sitt samvete och inte den specifika ståndpunkten. Sverige är en plats för mångfald, respekt och acceptans för olikheter. Att vägra någon samvetsfrihet är att straffa människor som avviker från majoritetens vedertagna uppfattning. Sverige har även en historia av att tillåta samvetsfrihet, inte minst när det gällde värnplikt och vapenfritjänst, ett ämne som är på tapeten med filmen Hacksaw Ridge.

Det är missvisande och ett förenklat resonemang att dela upp vårdpersonal i två grupper, de som önskar eller inte önskar samvetsfrihet. Många av de som vanligtvis inte har några bekymmer med att arbeta med abortverksamhet kan ändå uppvisa tveksamheter över specifika former av aborter som möjliggörs av vår lagstiftning, exempelvis könsselektiva aborter där flickor sorteras ut. De jobbar vidare fast skulle helst vilja åberopa samvetsfrihet. Behovet av samvetsfrihet kan även komma att bli ännu mer brännande om läkarassisterat självmord legaliseras.

Samvetsfrihet är bredare än abortfrågan. Det har inte minst belysts av att flera röster hyllat en anställd för att det var rätt av personen att vägra vräka EU-migranter trots att det var en tilldelad arbetsuppgift. Jag tror att det finns människor som skulle vilja slå vakt om samvetsfrihet för att socialtjänstens personal inte ska behöva rapportera papperslösa till polisen.

Svenska utrikesdepartementet stödjer ett initiativ som kallas midwives4all. Låt det inte bara vara en slogan! Vi behöver barnmorskor i svensk sjukvård som står upp för de ofödda människobarnen. För i slutändan är det vad frågan om samvetsfrihet kokar ner till i abortsammanhang. Finns det en eller två skyddsvärda patienter?

Redan idag erkänner samhället att den ofödda är skyddsvärd med insatser för gravida missbrukare som bedrivs i samarbete mellan socialtjänst och mödra- och barnhälsovården. Vad abortlagen och den rådande abortsynen gör är att skilja mellan att vara människa och att ha ett människovärde. I slutändan är det inte de som åberopar samvetsfrihet som “vårdvägrar”, det är istället de som är motståndare till samvetsfrihet som vägrar vård till den ofödde patienten.

I ett modernt och upplyst samhälle måste vi våga lyssna på våra samveten. Samvetet ska inte bara skyddas om det är majoritetens.

Adam Forian, informations- och volontärsamordnare, Ja till Livet